Månad: oktober 2018

Under konstkväll var det stadskroki.

Självporträtten som 1928 skänktes av Aura konstnärerna för ett nytt konstmuseum har kommit ned i gatuplan från stadshusets vägg på andra våningen.

Vid 14 års ålder såg jag en utställning med Åke Pallarps arbeten på Krognoshuset. Mötet balanserades säkert mot mina då ständigt nya erfarenheter och utbytbara föreställningar. Man väljer inte ut det som skapar bestående minnen. Jag kan föreställa mig min då pågående inre kamp mellan olika idéer om konst men minnet av utställningen ligger på ett annat djupare plan någonstans i det undermedvetna. Det är ett sådant minne som stannar kvar vare sig man vill eller inte. Bortom värderingar som bra, dåligt, vackert och fult. Det innefattar snarare ett tydligt visuellt avtryck. Inget finns bevarat av ett sammanhang om vem som var där eller om det fälldes några kommentarer.

Verket ”Monument över den svenska strömmingen” minns jag tydligt. Ett utklippt foto av en strömming fäst längst upp på en spik i sin tur fastsatt på en liten rund sten. Det känns inte alls 70tal utan kunde lika så bra blivit till år 2018. Ett annat var en målning han hade gjort i 14 års åldern, föreställande Kamtjatka. Att han visade denna bild reflekterade jag särskilt över. Om det hade något samband minns jag ej men samma år målade jag några små gouacher föreställande planeter och stjärnor. En av bilderna gjordes som en stjärnhimmel i samma storlek som det lilla sökarfönstret i en trasig rörradio min mormor hade gett mig som leksak. Jag tog ut det inre och apterade den innanför fönstret. Radioskalet är för länge sedan försvunnet men den lilla gouachen finns kvar och har blivit utgångspunkten för ett nytt verk jag arbetar med. Det har visats på en utställning och workshop i Paldiski, Estland. Vissa delar kommenterar spänningar under det kalla kriget och den i området militära upprustningen. I den senaste versionen visad i somras på jubileumsutställningen Aura 90, tillkommer nya delar som förhåller sig till minnet av Åke Pallarps utställning.

**

**

På vernissagekortet från 1973 finns en målning föreställande Lim Johan. En av hans passioner var att odla fikonträd. En dag hade en elak person lagt salt i alla krukor och plantorna svartnade och vissnade ner. Fikonlövet är en påminnelse om alla de utstötta, avvikande, utsatta, annorlunda, flyktingar, konstnärer och drömmare som Lim Johan, som inte ansågs eller anses passa in i en trångsynt omgivning i det svenska samhället eller andra platser runt om i världen.

Marko Cesarec

 

 

* från Konstfrämjandets katalog som delades ut gratis under utställningsperioden

 

**foto: Marko Cesarec