Publicerat

Dag 32 373, 8 oktober 2016

”De svarta plåtarna som utgör verket på ovanvåningen har hämtat sina mått från de sammanlagt 99 glasrutor som finns i Krognoshuset. Plåtarna är svarta och stängda, och på så vis motsatsen till fönstrens ljus och utsikt. Samtidigt är ett fönster en ram som avgränsar vår blick. På samma sätt konstruerar Jakob Simonson begränsningar för våra kroppar och vårt seende. Bilderna och rummen vi ser blir till inre, fiktiva bilder och rum.”

Isac Nordgren

JAKOB SIMONSON

 

 

 

 

Publicerat

Dag 33 094, den 7 oktober 2018

*

Juan Carlos Peirone presenterar Far Away From Where?

Vi beger oss därefter till den plats där själva kärnan och utgångspunkten i Far Away From Where? fanns eller fortfarande finns.

*

”Antipod, från grekiskans ἀντίποδες (antipodes, som ungefär betyder ”med motvända fötter”, från αντι anti ”mot” och πους pous ”fot”), är en punkt som är diametralt motsatt en annan punkt på en sfär.” Wikipedia

* Bild: Juan Carlos Peirone

 

Publicerat

Dag 33 059, den 1 september 2018

Karolina Erlingsson har installerat textverket Aura på ett av Krognoshusets vindsfönster.

För fem år sedan, under utställningen Skriva med ljus visade Karolina Cinema Obscura, berättelsen och videoverket Vindöga – en installation med ett projicerat fönster på en vägg utan fönster i Krognoshusets källare.


*

*

*

Ett fönster syns på en vägg i ett rum utan fönster. Det är svårt att riktigt se ut genom det. Det är som att en hinna, ett filter, något ogreppbart är för. Men något bakom skymtas. Ett hus, några buskar kanske. Går någon där? Ljuset förändras och förändrar. Skiftar. Gör att det där bakom ibland blir tydligare, ibland försvinner. 

Svarta streck flimrar förbi. Damm och smuts dansar runt i en stilla dans. 

‘Vindöga’, är en videoprojektion projicerad i ett fönsters storlek på en vägg utan fönster. Från början filmad med en Super 8-kamera, enbildstagningar, sedan avfilmad med videokamera och utdragen i tid. Utdragningen har gjort att Super 8-projektionens damm har blivit tydligare, stannar längre kvar i bild och får betydelse. ‘Vindöga’ är en slags animation, från gryning till skymning. Och sedan, om igen.

-Karolina Erlingsson

Det finns ett litet hus som står för sig självt i skogen nära den lilla byn Bygget i Halland. Huset heter ‘Cinema Obscura’** och fungerar som en camera obscura. En liten stig går att följa från den gamla järnvägsbanans led ner till huset. Det är inte så långt ifrån byn, men inga skyltar visar vägen dit. Fast har man hört berättelsen om kameran i skogen och hur man hittar, är det inte så svårt. 

‘Cinema Obscura’ står i skogskanten och blickar ut mot en mosse. Det är stilla där. Ibland sitter en eller två ekorrar på taket. Inne i huset kan granarnas grenar höras raspa mot väggar och tak. Fågelkvitter söker sig in om våren och sommaren. Besökare kan stiga in genom den lilla dörren, stänga den efter sig och slå sig ner på en av de två stolarna som finns där. Sedan vänta in att ljusstrålarna som går in genom ett litet hål bakom dem, ska skapa en bild av det som finns där ute på den vita duken framför dem. 

Bilden som ses är aldrig densamma. Väder och vind, ljus och mörker ger sin ton. Det behövs ett starkt dagsljus för att bilden alls ska framträda. Kontrasten mellan ljuset där ute och mörkret där inne spelar roll. Bilden som visar det där ute, är upp och ned och spegelvänd. Oklarare än verkligheten, mer målerisk och mer drömsk. En annan version. En annan bild. 

-Karolina Erlingsson

Foto Karolina Erlingsson

* Foto Marko Cesarec

** Cinema Obscura uppfördes av konstnären utanför Malmö Konsthögskola 2005. Året därpå byggdes det på nytt upp i en skog av konstnären, hennes pappa och syster.

Publicerat

Dag 33 058, den 31 augusti 2018

Bilden som följer är en detalj av ”Signalen”, målningen som Helmtrud Nyström visar på utställningen Aura90! Helmtrud Nyström går i dialog med Bruno Knutman (1930-2017) medlem i Auras konstnärsgrupp.

”Under en tid var det mycket diskussion om vad höger respektive vänster hjärnhalva bidrog med i de konstnärliga uttrycken. Förhållandet är nog mera komplext än vad som först framkom. Klart är emellertid att uttrycken under senare år kommit att styras alltmer av verbala funktioner (läs vänstra hemisfären) och att emotionella uttryck minskat i undervisningen och på utställningarna.

Själv vill jag inte att högerhalvan förtvinar helt utan motionerar den så fort tillfälle ges, t.ex. när jag ser på en av Bruno Knutmans bilder. Jag rycks med och vill gärna vandra tillsammans med hans tennsoldater mot okända mål. Faror i form av drakar och stridsvagnar kan visserligen blockera vägen och trädgården kan verka ogenomtränglig, men väl framme i barnkammaren får vi kika in i ett häftigt kalejdoskop. Snart är i varje fall jag försatt i ett drömlandskap som ger mig hinkvis med inspiration. Tack Bruno för Dina stigar in i minnets labyrinter!”
Helmtrud Nyström

Publicerat

Dag 33 055, den 28 augusti 2018

I verket Upp och Ner av Gert Aspelin vrider sig landskapet i 180 °. Skissen som visas på Krognoshusets övervåning bygger vidare på videoinstallationen runt ravinen som visades i källarplan vid hans senaste utställning på Krognoshuset, hösten 2002.

Stillbilder från videoinstallationen runt ravinen.

Publicerat

Dag 33 054, den 27 augusti 2018

Ett försök till gestaltning av paradoxen hos Cranachs målning gjordes av Annika Svenbro 1989.

”Nu 2018 återvänder jag till Lucretia och Cranachs målning. Jag ser fortfarande det paradoxala i den. Men – jag ser också ömsintheten. Och tragiken. Handen med dolken är brutal. Jag ser stolthet hos henne. Hon vill bevara sin integritet in i döden.”

Annika Svenbro

Installationsbild från källarplan på Krognoshuset 1989.

 

Ditt namn är
Lucretia
På Lucas Cranachs
målning har du
riktat kniven mot
ditt bröst
i nästan femhundra år
Du vill dö
Men egentligen
vill du
leva
Fast inte på vilka villkor
som helst
Din kropp blev
bytesvara
mellan krigsherrar
Kan du
leva
med det?
Din levande kropp
ska vara din
Du vill råda över
ditt ansikte
ögon
näsa
mun
Över dina armar
dina bröst
och dina händer
din mage
ditt kön
din kropps
öppningar
låren
och knäna
vaderna
och smalbenen
vristerna
dina tår
kroppsvätskorna
Den fina
ångan från
din andedräkt
Men
också dina tankar
Dina ord
Och dina
skratt

Dina tårar
Ingen ska
göra något
med
din levande kropp
som du inte själv
vill
Inte längre
Du känner dig
stark
i din övertygelse
Cranach målade
många versioner
av dig Lucretia
Den blekhyade
ranka kroppen
Graciös
trots vapnet som vilar i handen
riktat mot
hjärttrakten
Det milda ansiktet
döljer
beslutsamhet
Dolken skar
in genom huden
genom bindväv
djupt i muskler
och blodådror
Men oss
möter
din levande kropp
Den ska möta
andra efter oss

 

Text från Lucretia 1989/2018 av Annika Svenbro.

 

 

Publicerat

Dag 33 052, den 25 augusti 2018

En utgångspunkt för Johans Sunessons verk Ekan, Till Ulrik är hans föreställning av Ulrik Samuelssons utställning på Krognoshusets övervåning. Johan Sunesson hade som mål inför Aura 90! ”att skulptrera vatten i en nedsjunken eka.
Ekan: Ett kärl. Vattnet: Något som får sin form av att det ständigt rör sig och vad det omgärdas av plus yttre krafter, vind, lägesenergi, temperatur.

Eka, kista, upplösning.”

”Sent i november 1967. Det blåser isande kallt i gattet mellan Konsthallen och Krognoshuset. Inne bakom tjocka väggar bygger Ulrik Samuelson en utställning, en installation, RECIDIVA AMORPHANA. Lugnt och koncentrerat fortlöper arbetet, våd efter våd av papper, tapeter, med olika motiv klär in den djupa fönstersmygen, det rum som idag delvis upptas av kontor. En skiss skvallrar om att rummets gestaltning redan är förberedd i konstnärens ateljé. Golvets grå trätiljor möter först vattenslipade stenar, tätt, tätt. Stenarna låtsas rassla av ett havs regelbundna vågrörelser. Ett svart band bryter illusionen. Ovanför det grönblå havet och mötande taket monteras en rosaskimrande himmel. Den liknar sidenmoare, upprepar vågrörelserna i det rosa, rosa som vernissagekortet med teckningen av ett Krognoshus i rörelse.”
Majlis Stensman, Konstföreningen Aura 75 år.