Dag 16 710, den 20 november 1973
Dag 15 601, den 7 november 1970
Dag 33 107, den 20 oktober 2018
Imri Sandström aktiverar ljudverket (S)TONE under årets Konstkväll. Inspelningen ägde rum i Krognoshusets källare under sommaren 2013.
Tack till Madeleine Malmsten, Paula Ludusan och Lo Hillarp (på bilden överst).
Dag 14 853, 20 oktober 1968
Dag 16 299, den 13 oktober 1972.
Dag 32 373, 8 oktober 2016
”De svarta plåtarna som utgör verket på ovanvåningen har hämtat sina mått från de sammanlagt 99 glasrutor som finns i Krognoshuset. Plåtarna är svarta och stängda, och på så vis motsatsen till fönstrens ljus och utsikt. Samtidigt är ett fönster en ram som avgränsar vår blick. På samma sätt konstruerar Jakob Simonson begränsningar för våra kroppar och vårt seende. Bilderna och rummen vi ser blir till inre, fiktiva bilder och rum.”
Isac Nordgren
Dag 33 059, den 1 september 2018
Karolina Erlingsson har installerat textverket Aura på ett av Krognoshusets vindsfönster.
För fem år sedan, under utställningen Skriva med ljus visade Karolina Cinema Obscura, berättelsen och videoverket Vindöga – en installation med ett projicerat fönster på en vägg utan fönster i Krognoshusets källare.
*
*
*
Ett fönster syns på en vägg i ett rum utan fönster. Det är svårt att riktigt se ut genom det. Det är som att en hinna, ett filter, något ogreppbart är för. Men något bakom skymtas. Ett hus, några buskar kanske. Går någon där? Ljuset förändras och förändrar. Skiftar. Gör att det där bakom ibland blir tydligare, ibland försvinner.
Svarta streck flimrar förbi. Damm och smuts dansar runt i en stilla dans.
‘Vindöga’, är en videoprojektion projicerad i ett fönsters storlek på en vägg utan fönster. Från början filmad med en Super 8-kamera, enbildstagningar, sedan avfilmad med videokamera och utdragen i tid. Utdragningen har gjort att Super 8-projektionens damm har blivit tydligare, stannar längre kvar i bild och får betydelse. ‘Vindöga’ är en slags animation, från gryning till skymning. Och sedan, om igen.
-Karolina Erlingsson
Det finns ett litet hus som står för sig självt i skogen nära den lilla byn Bygget i Halland. Huset heter ‘Cinema Obscura’** och fungerar som en camera obscura. En liten stig går att följa från den gamla järnvägsbanans led ner till huset. Det är inte så långt ifrån byn, men inga skyltar visar vägen dit. Fast har man hört berättelsen om kameran i skogen och hur man hittar, är det inte så svårt.
‘Cinema Obscura’ står i skogskanten och blickar ut mot en mosse. Det är stilla där. Ibland sitter en eller två ekorrar på taket. Inne i huset kan granarnas grenar höras raspa mot väggar och tak. Fågelkvitter söker sig in om våren och sommaren. Besökare kan stiga in genom den lilla dörren, stänga den efter sig och slå sig ner på en av de två stolarna som finns där. Sedan vänta in att ljusstrålarna som går in genom ett litet hål bakom dem, ska skapa en bild av det som finns där ute på den vita duken framför dem.
Bilden som ses är aldrig densamma. Väder och vind, ljus och mörker ger sin ton. Det behövs ett starkt dagsljus för att bilden alls ska framträda. Kontrasten mellan ljuset där ute och mörkret där inne spelar roll. Bilden som visar det där ute, är upp och ned och spegelvänd. Oklarare än verkligheten, mer målerisk och mer drömsk. En annan version. En annan bild.
-Karolina Erlingsson
Foto Karolina Erlingsson
* Foto Marko Cesarec
** Cinema Obscura uppfördes av konstnären utanför Malmö Konsthögskola 2005. Året därpå byggdes det på nytt upp i en skog av konstnären, hennes pappa och syster.
Dag 16 257, den 1 september 1972
Puss redaktion ställer ut på Krognoshuset.
Utflykt i Auras arkiv på Arkivcentrum Syd i Lund.
Dag 33 058, den 31 augusti 2018
Bilden som följer är en detalj av ”Signalen”, målningen som Helmtrud Nyström visar på utställningen Aura90! Helmtrud Nyström går i dialog med Bruno Knutman (1930-2017) medlem i Auras konstnärsgrupp.
”Under en tid var det mycket diskussion om vad höger respektive vänster hjärnhalva bidrog med i de konstnärliga uttrycken. Förhållandet är nog mera komplext än vad som först framkom. Klart är emellertid att uttrycken under senare år kommit att styras alltmer av verbala funktioner (läs vänstra hemisfären) och att emotionella uttryck minskat i undervisningen och på utställningarna.
Själv vill jag inte att högerhalvan förtvinar helt utan motionerar den så fort tillfälle ges, t.ex. när jag ser på en av Bruno Knutmans bilder. Jag rycks med och vill gärna vandra tillsammans med hans tennsoldater mot okända mål. Faror i form av drakar och stridsvagnar kan visserligen blockera vägen och trädgården kan verka ogenomtränglig, men väl framme i barnkammaren får vi kika in i ett häftigt kalejdoskop. Snart är i varje fall jag försatt i ett drömlandskap som ger mig hinkvis med inspiration. Tack Bruno för Dina stigar in i minnets labyrinter!”
Helmtrud Nyström